Tiden som 40 %´s-parti är förbi.

Hela den församlade borgerligheten är intresserade av vilken Sveriges största parti väljer som sin ledare, ja det är nog dem flesta. Det har ju debatterats en längre tid och efter att en efter en tackat nej, återstod så till slut bara en. Det behövs inte mycket insyn i Socialdemokratin för att fastställa att det nog började bli panik att inte stå med något kandidatförslag från valberedningen när det bara återstår dryga månaden kvar till s-kongressen i mars.

Jag noterar i media att Sahlin enligt Sifo-undersökning inte lockar till sig några större skaror nya väljare. En undersökning ska man inte ta på för stort allvar, men den ger en fingervisning om det är en vekling eller ett skarpt ess som (s) nu lägger fram. Alldeles uppenbart har hon inte gjort sig någon linje i sin politiska gärning. Hade så varit, hade inte vi inom borgarhåll så hårt ifrågasatt vad hon egentligen står för. Hon har gjort några utspel om strejktopp, om arbetsrätt och om hushållsnära tjänster. Fast har man som hon, varit aktiv i större delen av sitt liv, vore det ju märkligt om inte något fastnat på näthinnan hos väljarna. Det har varit för lite patos och engagemang i hennes anföranden. Hon är, för att tala klarspråk, en för färglös politiker.

Jag kan ha fel, men att ha jobbat på så många ministertaburetter och ändå är vara så ”doldis” på den politiska agendan, är märkligt. Det kan nog ha sin rimliga förklaring i att Göran Persson låtit all medieskugga över sig själv. Av Persson för Persson. I sådant klimat växer inga efterträdare till. Det blir, som det har blivit nu, panik och man griper första bästa halmstrå. Doldis, skrev jag. Någon doldis på andra områden har hon dock inte varit och vi känner nog till alla snedsteg. Det är egentligen hit jag komma. En som gjort snedsteg och förpassats till kylan, kan man lätt tro att det är för evigt kört. Sahlin har visat med sin aldrig sinande fighting spirit att det går att komma igen. Folk glömmer fort och registrerar istället tålamod. Jag tror Sahlin har haft det jobbigt under sin politiska gärning och tror nu att hon kommer att visa sig från sin soligaste sida. Det som bör lyftas fram är att konsten är inte att aldrig falla, utan att kunna resa sig efter varje fall.

Mest orolig är jag för att (s), för dem opinionsbildare dem är, kommer att gå i mer fjoll-liberala tankegångar vad gäller homosexuellas rättigheter. Det ser inte ut så bra heller med minoritetsspråkens allt större utrymme. Här tillhör Sahlin rebellerna och det är tråkigt om högsta hönset är så helt fel ute i så viktig gren. Det är dock inte hennes homosyn som kommer att fälla henne framgent, utan att hon inte kommer att förmå att vinna valet 2010. 5 % kan ett parti vinna bara på att ha en karismatisk ledare. 5 % från andra laget gör 10 % i differens. Någon sådan marginal blir där aldrig och jag tror tiden då (s) var ett 40 %´s-parti numer är en svunnen tid.

Jonas Dahlgren
Kungavän och kämpe.