Vara hjälte. Inte Jante.

Så var det varit grande finale av sporthändelser i 2 avseenden. Om vi tar den första, så var det Wimbledonfinal i söndags mellan schweizaren Roger Federer och unge spanjoren Rafael Nadal. Världsettan mot världstvåan. Grässpecialisten mot grusspecialisten. Schweizaren Federer vann kampen efter några set och därmed har han vunnit sin 4:e raka Wimbledon. Vinner Federer nästa år, så tangerar han Björn Borgs fenomenala år mellan -76 och -80. Jag trodde hans 5 vinster i svit var oslagbart, men helt omöjligt verkar det inte vara. Vi får se! Nästa sommar. Samma turnering. Samma kanal.

Den andra stora sporthändelsen i världen var det som pågick på olympiastadion i Berlin, 9 juli ( i söndags). Där var det stor drabbning i sommarhettan och på det skimrande gröngräset mellan Italien och Frankrike. Under full tid 90 minuter, stod det 1-1 efter mål av fransmännens Zinedine Zidane och italienarnas Materazzi. Sedan påbörjades förlängningskvartarna. Det är bra märkligt, bara 10 minuter ifrån andra förlängningskvartens slut händer något osannolikt. Samme Zidane enligt ovan, går helt sonika fram till Materazzi och skallar honom rakt i magen. Solar plexus på bästa sändningstid. Pang bom! Materazzi föll som en fura. Världen häpnade, giganten och lagkaptenen tappade helt fattningen. Själva matchen förlöpte till straffläggning. Tufft för fransmännen att klara sig utan utvisade Zidane, som också är en säker straffskytt.

Italien började med Pirlo som säkert måttade in sin straff. Det gjorde också Frankrikes Virtoz. Därefter prickade Italiens Materazzi in sitt andra mål för kvällen, medan Frankrikes Trezeguet MISSADE och sköt ribba ut på sin lagkompis målvakten Gianluigi Buffon. De Rossi sköt in sin pliktskyldigt därpå, likaså Abidal. Italiens 4:e skytt minns jag inte vad han hette, men det viktiga var att han gjorde mål, därmed har jag avslöjat vart jag hade mina sympatier. Frankrikes 4:e skytt hette Sagnol och han gjorde sitt jobb. Nu hängde allt på Italiens 5:e och sista skytt. Skulle Fabio Grosso göra mål, skulle saken vara helt klar. Då skulle det inte hjälpa hur än fransmännen lyckades på sin sista straff. Fabio Grosso SATTE DEN. Inget misstag där heller. Kl. 22.45 söndag kväll var saken klar. Italien världsmästare efter 24 år (jmf. Spanien-VM 1982) och italienarna fick lyfta den 5 kg tunga 18 karats-UEFA-pokalen till kvällshimlen. Jublet visste inga gränser när lagkaptenen Cannavaro höjde bucklan. Av 32 lag bidde bara ett enda kvar. Grattis Italien! Verdis triumfmarsch fick lämpligt nog rama in tillställningen. Italien vann efter 1-1 full tid och 5-3 på straffar.

2 saker till: Cannavaro får tillsammans med Buffon, Zambrotta och Del Piero i värsta fall se sitt Juventus flytta ned till serie C efter omfattande spelarmygel om läggmatcher. Det har varit fiffel på hög nivå och det är inte bara Juventus som riskerar att ramla ned, likaså Milan, Lazio och Fiorentina. Olyckligtvis kommer nog domstolsutslaget nu när jublet är som störst. Man får se hur allt utvecklar sig. Själv tycker dock jag att man bör straffa lag som betett sig osportsligt.

Andra saken var att för mig blev detta inte en kväll för hjältar. Det blev en fransk syndare att minnas. Zinedane Zidanes sista föreställning började som en show, men slutade i fiasko. Visst smärtar det när tålamod tryter, varför skulle Zidane annars ha skallat? Visst gör det ont när hjältar faller, men det finns inget försvar för det inträffade. Det förstörde både för han själv och laget. Hans huvud har haft huvudrollen, nu ska jag inte vara rolig, i 2 VM-finaler. 2 nickmål -98 och en skallning mot Materazzi nu. En gång var han hjälte. En annan gång var han Jante.

Jonas Dahlgren
Kämpe nr. 1.